Quintais går i pension vid 42 års ålder

Philippe Quintais är en av boulens allra största. Kanske till och med den allra största. Han väger 120 kilo och tidningen Boulisme jämför honom med bland andra Jeannie Longo - fransk cyklist som vunnit fyra OS-medaljer (1 guld, 2 silver, 1 brons), 13 VM-g

Quintais har inte riktigt lika många guldmedaljer som sin landsmaninna Longo. Men tolv VM-guld och åtta guld i Franska Mästerskapen är knappast heller att förakta. Dessutom har han varit med och vunnit Europacupen tre gånger, den Franska Cupen sex och Masters en gång.

Samtalet med tidningens reporter Alain Gex inleds med att denne konstaterar att Quintais alltid utmärkt sig med sin rugbyfysik.
- Lite grand - trots att jag aldrig spelat rugby. Jag spelade fotboll i 13-14-årsåldern i min lilla by Hanches, ett 20-tal kilometer ifrån Chartres. Jag var målvakt, men vägde självfallet inte lika mycket då, ler Quintais.
- Idag väger jag 120 kilo och där har jag legat stadigt i tre år.
- Har det inneburit några problem under karriären?
- Man måste kunna anpassa sig till allt, också till sin kropp. För övrigt så fortsätter jag att hålla formen inför tävlingar genom gångseanser. En tävling kräver mycket på det fysiska planet och det kan påverka det mentala och koncentrationen. Det ska man aldrig glömma.
- Har du känslan av att kroppen inte längre hänger med på samma sätt?
- Idag känner jag mig inte lika stark som förr. Det märks inte på en match men på helheten, under en längre tid. Jag kan börja en tävling i perfekt kondition för att senare inte känna mig bekväm, eller till och med inte bra alls. Det är nytt.

Reportern går över till att be Quintais kommentera dagens boule.
- Jag har känslan av att mycket nonchaleras. Till exempel kläderna. Ofta behövs enhetlig klädsel bara från och med åttondelsfinal. Det är inte tillräckligt. Där ligger vi mycket efter i jämförelse med andra sporter. Hur ofta ser man spelarna i ett fotbollslag ha olika tröjor?
- Har alkohollagen förändrat förhållandena?
- Vi har förlorat fördelen med sponsorerna men har kvar nackdelarna. För att en klubb ska kunna gå runt måste den sälja förfriskningar. Gör den inte det dricker folk från bagaget i bilen.
- Och spelarnas sätt att uppföra sig?
- Dåliga vanor förändras aldrig, som till exempel cigaretterna som måste förbjudas på tävling. Dessutom måste förbundet vidta radikala åtgärder vad gäller fair play. Det bör prioriteras och där kan televisionens närvaro göra gott. Om boulen på hög nivå visar vägen kan boulen på lägre nivå identifiera sig med den och följa efter.
- På tal om förebilder - vem är den bäste spelaren genom tiderna?
- Utan någon som helst tvekan Christian Fazzino. I första hand för hans flit under hela sin karriär men framför allt för att han alltid visar viljan att vara bäst. Nu frågar du efter ett enda namn men jag kan inte låta bli att också nämna Didier Choupay som under en tid var oslagbar.

- Vad minns du från tiden inom landslagsorganisationen?
- Låt oss säga att jag aldrig har känt mig helt tillfreds med att vara tränare åt det öppna landslaget. Naturligtvis rådfrågades Suchaud och Lacroix inför alla beslut. Vad kan man tillföra dem man spelar tillsammans med hela året, förutom möjligen ett moraliskt stöd?
- Du verkar lite trött på frågan?
- Jag skulle bara önskat att man gav mig en mer intressant uppgift efter allt jag bidragit med. Som till exempel en tjänst som teknisk rådgivare. Efter mer än tjugo år tror jag mig ha kunnat tillföra någonting annat. Alltså lämnar jag förbundet och avslutar min internationella karriär.
- Man kommer alltså aldrig mer att få se dig i den franska landslagströjan?
- Nej, men jag kommer att fortsätta att spela tävlingar som är viktiga för mig, till exempel Marseillaisen och Millau. Fördelen är att jag inte längre behöver bry mig om mina resultat med tanke på uttagningar till VM och EM. Hädanefter blir det enklare och mindre stressande. Jag kommer att spela bara för nöjes skull.

Till bloggen!