Roland Henkelman är död

Den västsvenske Strandcupsprofilen Roland Henkelman är död. Roland hade varit sjuk en tid och begravningen ägde rum i förra veckan. Innan dess berättade han själv att han levt ett liv med mening.

"Hur kom du hit? Du tog väl inte bilen?", "Har du startkablar med dig?", "Det är inte säkert att jag hinner bogsera dig i år."

Sedan den vänlige Roland Henkelman med hjälp av sin likaledes vänliga hustru Ingegerd räddat mig och min fru från att bli strandade på Strandcupen - vår bil hade fullständigt säckat ihop, vägrade starta och Roland bogserade oss till Varbergs enda söndagsöpnna bilreparatör - missade han inte en chans att lite retfullt, men vänligt, påminna om incidenten.

Jag kommer alltid förknippa honom med den hjälpsamma handen, som han utan minsta tvekan sträckte ut trots att det var en bra bit till reparatören och därmed kostade honom och Ingegerd en inte alldeles oansenlig mängd tid.
Med den och med Varbergs Strandcup, där han också hjälpte de vars bilar fortfarande rullade eller de som inte rullade någonting annat än klot.

För Ingegerd och för hans nära vänner i Varbergs BK Kulknappen, i Lerum och annorstädes betydde och betyder han naturligtvis mycket mer än så.
Det finns all anledning att rikta några varma tankar åt deras håll och att beklaga deras och Boulesveriges förlust.

Så här berättade Roland själv om sitt liv för några år sedan då han skulle presenteras på Varbergs (Kulknappens) hemsida:

Jag föddes 1939 den 8 okt. Det var krig i världen. Min mamma och pappa träffades nog av en tillfällighet i Arvidsjaur där jag alltså föddes. Utanför Arvidsjaur ligger en liten by Ravenjaur efter inlandsbanan där min mamma växte upp. Pappa var vägmästare och byggde vägar i det väglösa Norrlands inland.

Efter ett år flyttade vi söderut till Kvarntorp i Närke. Snart var vi sex barn i familjen. En flicka och fem pojkar. Jag var alltså äldst. Skoltiden var jobbig med många byten av skolor och ständiga tankar på hur det var hemma när jag var borta därifrån. Pappa var alkoholist och mycket aggressiv. När han var full misshandlade han oss barn och min mamma. Detta ledde till skilsmässa mellan dem när jag var tio år. Hur min mamma orkade denna svåra period kan jag inte än idag inte förstå.

När jag var tolv år blev jag under sommaren anställd som dräng på en gård .Där fortsatte jag att arbeta i sex år som bonddräng till dess jag kom in på folkhögskola i Ljungskile. Där gick jag tre vintrar och arbetade i jordbruket på somrarna. I Ljungskile träffade jag också min älskade hustru Ingegerd som jag varit tillsammans med allt sedan dess och som jag har tre underbara döttrar tillsammans med.

Efter folkhögskolan bestämde jag mig för att försöka bli lärare. Det var inte lätt eftersom jag inte hade någon studentexamen. Jag flyttade så småningom till Göteborg och började läsa på kvällsgymnasium. Dagtid hade jag olika arbeten för att försörja mig, busschaufför, lagerföreståndare och lastbilschaufför bl.a. Efter fyra års försök kom jag äntligen in på lärarutbildningen som jag finansierade med fortsatt extraarbete morgnar och kvällar.

Sedan min lärarexamen har jag jobbat med unga människor och de senaste tjugo åren särskilt med tjejer och killar som inte passat in i skolan som som de säger själva kastats ut ur den av olika orsaker. Arbetet med deras familjer har också tagit stor del i mitt liv. I slutet av min yrkesbana har jag varit Barnombud i Lerums kommun där jag försökt ta tillvara barns intressen när de känt sig illa behandlade.

Efter min pensionering har jag stöttat ungdomar och familjer som haft det jobbigt genom stödsamtal och handledning.

Min idrottsliga bana tog först fart när jag flyttade till Göteborg och började spela fotboll i Dalen, en Mölndalsklubb. Allt sedan dess har fotboll haft en stor del i mitt idrottsliv. Kulmen kanske var min tid som allsvensk elitdomare, en lärorik och intressant tid. Efter två år i hetluften fick jag nog då jag nog inte var tillräckligt hårdhudad och skicklig för detta svåra uppdrag. Jag hann ändå att få vara med om att döma både landskamper och europakamper som linjeman till legendaren Ulf-Utta Eriksson. Mina boulemeriter är inte mycket att skryta med men har ändå betytt mycket för mig. Den dag då Ingegerd och jag gick en promenad i Socitetsparken och av Klaus, Mats och Krister blev välkomnade in i boulespelets mysterier glömmer jag aldrig. Tack vare er har kärleken till Kulknappen bestått genom åren även om jag gjort utflykter till andra klubbar.

Till sist. Mitt liv har hittills varit underbart på många sätt. Genom min tro på kärlekens Gud som varit med mig i glädje och sorg har jag fått leva ett liv med mening. Tack för mig.
Roland