Bragden i Santa Susanna

Det svenska herrlandslaget lämnade årets VM som vinnare– trots att de slutade på nionde plats. De unga svenskarna svarade nämligen för årets VM-bragd, när de slog det franska mästarlaget med bländande spel och blev årets självklara VM-sensation.

Årets världsmästare blev – än en gång – Frankrike. Philippe Quintais, Henri Lacroix, Philippe Suchaud och Dylan Rocher såg till att trippeltiteln följer med fransmännen hem – för tjugonionde gången i ordningen. Detta efter att i finalen ha mött och besegrat hemmalaget Spanien – det enda lag utöver det franska som gick helt obesegrat genom det så kallade schweiziska grundspelet.
Men helt obesegrade blev fransoserna inte under årets VM-turnering. Ett lag lyckades klå dem – det svenska.

Stort spel mot stora spelare
– Spela det stora spelet, löd förbundskapten Emil Nilssons instruktion till sina spelare inför matchen mot världens mest meriterade lag, det lag fransmännen på goda grunder kallar sitt ”dream team”. Inget annat lag i världen kan visa upp sådana häpnadsväckande meriter som Quintais, Lacroix och Suchaud. Tillsammans har de nu vunnit fem VM-guld. Tillsammans på en och samma gång alltså. Lägger man ihop de tre spelarnas samtliga VM-guldmedaljer blir det hela 41 stycken (och då är de två Quintais vunnit som coach inte medräknade)!

Fenomenal fjärdespelare
Med det stora spelet menar Emil det offensiva spel laget redan inför VM hade planerat. Ett spel där spelarna vågar spela ut ordentligt och satsa på sitt skytte, där de inte drar sig för att ta ett skott till sedan de missat, inte tvekar att satsa på carreau. Där man hellre vågar – helt och fullt – och misslyckas än kryper ihop i en defensiv och reducerar förlusten.
Offensiven var också anledningen till att laget formerades som det gjordes. Med idel skjutglada svenskar. Ali Abdi Aden satt på bänken, bland annat för att han framför allt haft rollen som läggare och inte känt sig alldeles säker på sitt skytte. Och som han spelade med därifrån! Med ett osvikligt peppande och fullständigt förtroende för sina lagkamrater – som helt säkert utgjorde en väsentlig del av det vinnande konceptet.

Ödesdiger lille
Sverige hamnade på tre rundor i underläge med 0-7, utan att ha gjort några allvarligare misstag – ett par missade skott, ett par missade lägg och något skott som trots träff inte fick med sig motståndarklotet bort.
Så kastade Quintais lillen för långt. Svenskarna lade den på sju meter och när de lagt in sin första poäng bjussade Suchaud på en dubbelbom. När Lacroixs sista klot dessutom stack i nedslaget kunde svenskarna lugnt lägga in för fyra poäng.

Fem fina
I rundan efter blir Wille kort med sitt förstalägg. Får ändå applåder av sina medspelare. Kanske är det dessa applåder som får Suchaud att gå in och skjuta Willes kula. Som bara blir bättre sedan Suchaud varit på den. Så han får skjuta på nytt. Wille lägger in. Lacroix träffar men får inte bort klotet helt. Quintais lägger in en fin kula. Som Simon skjuter backkalle på. Quintais lägger poäng ganska långt bakom. Som Simon skjuter backkalle på. Lacroix lägger in. Ivar skjuter carreau-en-place och lägger in. Fem poäng till Sverige.

Avslutningen
Trots att Simon gör två nya carreauer i vändan efter lyckas fransmännen ta en etta innan det kommer ett nytt misslyckat lillekast från Quintais. Den här gången dör lillen på ungefär sju meter – svenskarnas ideallängd. När båda lagen gjort av med tre klot ligger det en fransk poäng nära lillen och två svenska klot en hyfsad bit därifrån. Ivar missar sitt första skott men kompenserar genom att skjuta en klockren kalle med det andra. Lacroix lägger in en lite kort tvåa innan Suchaud placerar den sista franska kulan som etta. Wille har två klot kvar. Skjuter kalle på franska ettan. Så att Sverige har ettan, tvåan och fyran. Så kommer sista skottet, som får bort den franska trean och stannar på poängplats. Fyra poäng till Sverige, tack för matchen.
Dylan Rocher, som under rundan gjort sig redo att komma in i matchen, fick aldrig chansen att lämna sin plats på bänken.

¡La sorpresa!
Det franska drömlaget var besegrat. ”La sorpresa”, sjöng de spanska tv-kommentatorerna medan applåderna ekade från de fullsatta läktarna. Vägen från banan till hotellet och den väntande middagen blev betydligt längre än vanligt på grund av alla som ville gratulera svenskarna, ställa frågor och ta selfies tillsammans med de nya VM-idolerna.
Svenskarna – och inte minst deras förbundskapten – var noga med att se till att ingen åt för mycket middag och inte såsade till efteråt. Precis som inför morgonens spelstart beordrade Emil Nilsson promenad i god tid före nästa match – åttondelsfinalen mot Spanien.

Hemmalaget – och hemmapubliken – blev för mycket
Spanjorerna hade förlorat vinnarmötet med Belgien i sin pool och det blev nu ännu en match på centercourt för de båda lagen, Sverige och Spanien. Det såg länge lovande ut. Svenskarna tog ledningen med hela 8-1 innan skytten Jesús Escacho lyckades ta sig upp ur sin svacka. Kanske tack vare hemmapubliken som eldade på sina spelare allt vad den kunde. Den spanske avbytaren, Alejandro Cardeñas, fick – som en följd av Escachos uppryckning – aldrig komma in och göra sin bror, den exceptionellt skicklige läggaren Javier Cardeñas, sällskap på banan. Spanjorerna kunde marschera på mot seger och kvartsfinal till publikens jubel och glädje.
Vad som gick snett är inte alldeles lätt att sätta fingret på. Svenskarna spelade inte dåligt. Men hade inte samma medvind under matchens andra halva. Framför allt var det nog de spanska spelarna som höjde sig. Och det där som Simon talade om efter matchen – att det konstanta gastandet från den spanska publiken gjorde att spelarna var mer eller mindre tvungna att vänta in deras tystnad och att de på grund av det kom ur sin rytm.
Mot slutet byttes Ali Abdi Aden in istället för Simon – en medveten 50/50-chansning. Antingen skulle Ali komma in och lyckas med någonting och tillföra laget den energi som behövdes eller också skulle det bli ungefär tvärtom. Tyvärr slutade det på det sistnämnda viset. Så var ju pressen också alldeles extraordinärt stor.

Forna världsmästare slagna
Vägen fram till slutspelet var inte spikrak. Mästerskapet inleddes med en match mot Skottland – ett motstånd som varken på pappret eller i praktiken skulle innebära några verkliga bekymmer. 13-3 slutade den.
Därefter väntade ett betydligt tuffare motstånd – Belgien, med de båda forna världsmästarna André Lozano och Claudy Weibel flankerade av Joël Merchandise och Geoffrey Haulotte i laget. Mötet blev en segdragen historia där de stora poängen uteblev. Men Sverige förde matchen och lyckades också vinna den, med 8-5 (döda lillar gjorde att slutsiffrorna blev ännu lägre), till belgarnas tydliga besvikelse.

Fint spel i hårfin förlust
Ständige mästerskapsopponenten Tyskland väntade i tredje mötet och det blev en strid på alla tänkbara gränser – de döda linjernas, speltidens och den mellan hopp och förtvivlan. Båda lagen spelade riktigt bra och till slut hade ställningen blivit 12-12 och det slutgiltiga avgörandet oundvikligt. Tråkigt nog drog tyskarna det längsta strået. Men faktum är att känslan efteråt ändå var positivt. De svenska spelarna gav – återigen – prov på inte bara ett vackert spel utan också en väldigt fin kämpar- och laganda. (Kolla gärna den sevärda matchen i efterhand på vår Facebooksida.) 

Läggskickliga grannar lyckades
Finland, som så här långt i turneringen bara förlorat mot Frankrike, blev den fjärde VM-motståndaren. Och våra närmaste grannar i öst betedde sig inte alldeles artigt – faktum är att de inte gav oss någon chans. Med ett snudd på magiskt mästerligt läggspel matade de in poäng efter poäng på de svårspelade banorna. Det svenska skyttet svajade, men hade behövt vara många nivåer bättre för att råda bot på finnarnas orubbliga läggande. Sverige fick inte mer än två poäng och efter matchen kunde man konstatera att med ett sådant här läggspel skulle det finska laget kunna slå vilket annat som helst – på de svåra banorna.

Exakt så skulle det också bli. Finland lyckades där slå såväl Benin och Monaco som Thailand innan laget flyttades in på centercourten, där det var betydligt lättare att både lägga och skjuta. Så i semifinalen mot Spanien tog det slut för Finland – som alltså lämnade VM med bronsmedaljer kring halsarna! Oerhört imponerande för ett lag som tidigare aldrig tagit sig till kvartsfinal.

Ödesmatch mot Österrike
I grundspelets femte och avgörande match fick Sverige möta Österrike. Och det blev en riktig rysare. Tre vinster krävs för att undvika Nationernas Cup och gå vidare i VM-turneringen. Laget som vann skulle gå vidare, det som förlorade inte. Och det blev en strid på kniven. Tidsvisslan ljöd och det var inte förrän i den allra sista spelomgången det skulle avgöras, framför de synnerligen nervösa åskådarna. Som till slut kunde dra en lättnadens suck – så länge de höll på Sverige. 11-10.

Mean Ajvar vs G.I. Joe
Sverige slutade på sextonde plats efter grundspelet, blev således ett av de 24 lag som gick vidare och hamnade i sextondelspool med Frankrike och USA. Som högst rankade lag stod Frankrike (som tillsammans med Spanien var de enda obesegrade efter grundspelet) över första matchen där Sverige alltså mötte USA. Och överraskande hamnade i brygga. Trots att USA verkligen inte rosade banan släppte Sverige dem hela vägen till 2-10.
Då sa svenskarna till varandra:
– Det hade varit kul att spela mot Frankrike.
Sagt och gjort. Ivar Liljegren byttes in och tog på ett mycket förtjänstfullt sätt hand om den amerikanske skytten Joseph Hassoune, som flängde omkring som en ovanligt välväxt vessla på banan för att markera exakt allt som befann sig på densamma. Ivar markerade honom, bad honom att flytta sig, skärmade av och begränsade honom – allt till Joes konstant ökande frustration. Inte ett enda av de skott som därefter lämnade tryckkokaren Joe prickade de svenska kloten och Sverige lyckades vända och vinna matchen med 13-11.
– Han ser snäll ut, sa Joe om Ivar efter matchen.
– Men han är elak. 

Franska vägen till final
Sedan Sverige slagit Frankrike fick fransmännen möta amerikanerna i sextondelspoolens skiljematch. Och de blev en lättsmält munsbit för fransoserna som vann med 13-0 på fyra rundor.
Med belgarna fick fransmännen en något större utmaning, men de vann även åttondelsfinalen: 13-9.
Kvartsfinalen mot Marocko blev anmärkningsvärd. Efter tre rundor och 14 spelade klot hade Frankrike vunnit med 13-0.
Italiens Diego Rizzi hade redan förlorat finalen i precisionsskytte mot Frankrikes Dylan Rocher och tillsammans med sina lagkamrater fick Rizzi det inte enklare när han på nytt ställdes mot Frankrike i trippelspelets semifinal. 13-5 slutade den.

W.o. i kvartsfinal
Italienarnas väg till semifinalen blev lite speciell sedan deras tilltänkta motståndare i kvartsfinalen, Mauritius, tvingades att lämna w.o. på grund av att två av lagets spelare testades positivt för covid.
Man kan fråga sig om det verkligen är rimligt att ett lag går till semifinal genom en w.o-vinst. Kanske hade det varit mer rättvist att Mauritius senaste motståndare – Senegal från åttondelsfinalen – hade tagit deras plats i kvarten.

Arrangemangsbrister
Det skulle nog i så fall krävas en regeländring. Men det finns andra delar av VM-arrangemanget som skulle kunna förbättras utan regeländringar – och utan svårigheter. Egentligen är det underligt att VM-maskineriet inte är mer väloljat vid det här laget. Samma FIPJP-farbröder har under många års tid organiserat och genomfört turneringarna. Ändå blir det konstanta förändringar av schemat för varje speldag, där matcher oftast flyttas fram så att dagarna blir längre och mer ansträngande. Som mästerskapen ser ut i den nuvarande regin blir de alltid i väldigt hög grad rena uthållighetsprövningar. Man kan fråga sig om det är rimligt att våra spelare ska behöva starta sina åttondelsfinaler klockan halv tio på kvällen. Eller att världsmästaren i precisionsskytte koras efter midnatt.
Att de lag som i det schweiziska grundspelet får en w.o-runda inte belönas med några buchholzpoäng slår, som nämnts i samband med damernas mästerskap, snett. Att det i herrarnas VM var två lag i varje spelomgång som fick en w.o-seger måste väl betecknas som snudd på bisarrt.

Quintais sista match
Under herrarnas finalsöndag flöt allting emellertid enligt plan och VM-finalen mellan Frankrike och Spanien kunde inledas på utsatt tid.
Fransmännen tog ledningen med 7-2 och såg till en början ut att gå mot en hyggligt enkel seger. Så blev det emellertid inte. Matchen tog betydligt längre tid än vad man som åskådare inledningsvis trodde och Spanien kom ikapp hela vägen till 10-10 innan Frankrike kunde ta de sista tre poängen och sitt tjugonionde VM-guld.

Innan dess hade, som väntat, Philippe Quintais bytts in i finalen (Henri Lacroix gick ut).
Den legendariske spelaren hade redan innan VM annonserat att det här mästerskapet skulle bli hans sista. Inför sin fru, dotter och far kunde han i Santa Susanna bärga sitt sextonde VM-guld. Frankrikes dream team kommer aldrig att stå på en VM-bana igen. Det sista laget som någonsin slog dem: Sverige.

Vinnare trots förlust
Så även om det svenska herrlandslaget i år inte vann några VM-medaljer, och slutade på en niondeplats, vann de en hel del annat av värde: respekt, självförtroende, erfarenhet (av att slå storfavoriter) och framtidstro.
Ali, Ivar, Wille, Simon och Emil har stått för en sann bragd. Med ett imponerande lugn och en fin sammanhållning, där de hela tiden sett till att stötta, inkludera och uppmuntra varandra, har de tagit sig an och klarat av flera av landslagsspelarnas största utmaningar. Och med tanke på hur ungt det här landslaget är bådar det så gott för framtiden. Resan har bara börjat.

Se den svenska segern över Frankrikes dream team här.